"Föräldrar kommer till träningarna jag leder och skryter om hur många mil deras barn har sprungit".

 

Detta är en fridtrosstränare till yngre barn som berättade i ett avsnitt av träningspodden som handlade om träningshets.

 

För mig låter det helt absurt. Vad tänker föräldrar när man mer eller mindre tvingar sina barn att springa milslånga sträckor utöver vanlig träning? Vart ligger leken? Vart ligger det hälsosamma?

 

Det känns som om vi har ett samhälle där man antigen tränar, och då helst ska man springa några maraton, lyfta 200 kg och hinna med vardagen. Eller så tränar man inte alls. Jag saknar en acceptans i samhället till den vanliga vardagasmotionen. En acceptans till att man rör sig några gånger i veckan för att kroppen mår bra av det. Tar cykeln till jobbet, går en promenad, kör ett friskis och svettis pass eller är ute och leker med barnen.

 

För att återkoppla till barnidrott. Att föräldrar puschar sina barn och sedan skryter om det leder endsat till negativa följder enligt min åsikt. Man lär barnen att man måste prestera på hög nivå för att vara tillräckligt bra. Man lär barnen att prestationen är det viktiga. Man uppfostrar barn till ett och i ett hälsohetssande samhälle.

 

Jag tycker alla borde lyssna på träningspoddens avsnitt om hälsohets och fundera lite. Låt leken vara kvar hos barnen. Låt alla känna sig delaktiga. Ha kul.