För ungefär 7 veckor sedan fick jag känningar i mitt knä. Det kändes inte 100 procent och när jag försökte tävla växte det på bredden. Det blev större och jag kunde inte röra på mig ordentligt. Vid tillfälet upplevde jag ingen större smärta, mer än några enstaka hugg. 

 

Jag vilade, käde ipren och voltaren, träffade en sjukgymnast och fick "muskelinflamation". Noll belsatning. Endast cykling och simning utan motstånd. Jag trampade på och tränade överkropp bäst det gick - försökte hitta alternativ för att inte bryta ihop helt. 

 

Som för många andra - är träningen en del av mig. Jag har alltid tränat och använder alltid mina ben till allt. När knät slutade samarbeta blev trappor och cyklingen till skolan ett hinder. Något som kändes extremt tungt.

 

Med ett besked att det var tidsbestämt, ganska kort återhämtning kunde jag ändå stå ut. Efter återbesöket 3 veckor efter skadan fick jag positiva besdked. Åkte slalom på knät och såg fram emot rehab. Jo tjena. 

 

Knät svullnade åter upp. Jag mådde sämre psykiskt, men fick återigen någorlunda besksed. "Cykla några dagar till så löser det sig". Men ack så fel..

 

Med tiden blev smärtan värre, trots att svullnanden gick ned. Jag började bli orolig och rådvillig. Mitt i allt detta kom jag i kontakt med en person jag litar på och "muskelinflamation" var nog kanske inte helt rätt..

 

Det var här jag tappade mycket hopp. Skulle jag aldrig kunna springa, gå eller vara ute i nauren igen? Är allt över?  Ganska extrema tankar - men vanligt förekommande. När något är kopplat till en själv som person kan hinder bli stora.

 

När jag blev varse om detta, att det nog inte var en muskelinflammation - kände jag mig tacksam över att jag sa okej till att bli undersökt av en student på vårdcentralen. För när jag väl träffat denna student samt en leg. fysioterpaet så fick jag remiss till läkare, vidare till en ortoped. 

 

I detta går jag nu och väntar. Väntar på röntgen. Väntar på att få ett svar från ortopeden. Dagarna är lite lättare att hantera i och med att jag arbetar med tanken " det som inte gör ont är inte farligt", "smärtan skadar inte". Varje dag försöker jag utmana mig till en rörelse som psykisk känns jobbig, men inte ger fysisk smärta. Den senaste veckan har jag dessutom kunnat göra fler saker utan smärta.Det går bättre och bättre och vardagen blir enklare att hantera när saker går framåt och när jag försöker tänkta i dessa banor. Inte sagt att det är lätt. 

 

För oj vad hjärnan ställer till det. Tänk om ortopeden inte hittar något? Hur ska jag klara av vardagen då? Fortsatt smärta? Fortsatt rädsla? Tänk om det är något skadat? Tänk om det inte går att åtgärda?

 

Just nu får framtiden visa - men jag har dock en del saker som stressar mig kopplat till denna skada. Jag har missat hela tävlingssäsongen, men har fått en möjlighet i sommar - som jag aldrig fått förut - att tävla på Gotland. SM - kommer spelas på min pluggort och jag skulle vilja prova.. Jag kommer dessutom ha ett jobb där mitt knä kommer behövas... Jag är inte heller beredd på att ändra min identiet för mitt knä. Det finns för mycket saker jag tycker är roligt. 

 

Med det sagt - Att skada sig suger - både fysiskt och mentalt. Det är jobbigt. Det är tungt. Jag hoppas komma ur detta med mer kunskap och vetskap och jag vill förmedla vidare att det är okej att må risigt när man inte kan göra det man vill oavsätt vad det är. Liten som stor, kort som lång. Ett hinder är alltid ett hinder.

 

Kram